Home again...

Är hemma igen, efter nästan en vecka i Danmark. Det har varit roligt men oxå sjukt jobbigt.
 Mina föräldrar håller på att skiljas, jag är 23 så det borde inte påverka med men det gör det. Dom var mitt hopp på att evig kärlek finns, och när min mamma berättade att hon vilje skiljas, sprack den bilden. Att sen höra min mamma berätta om alla killar hon träffar, samtidigt som min pappa sitter hemma ensam, är jobbigt.
 Jag har gett upp hoppet på att det finns den som älskar dig för dig, i med och motgångar, i sjukdom och i hälsa, till döden er skiljer. Av alla par som varit tillsammans i 20+ år. Hur många är fortfarande kär? Eller är dom bara tillsammans för att det är det lättaste?
 Jag vill verkligen tro att det finns någon där ute för just mej, men seriöst. Det bor 6 miljarder människor på jorden, oddsen för att jag träffar den som älskar mej även när jag är 90år med gråt hår, bröst ner till knäna och tvungen att använda rullator?
 Jag hade en kille innan som jag trodde kunde vara min "The One", men han tyckte inte detsamma. Och efter vi gjorde slut har jag stängt av mina känslor helt. Var helt förkrossade, men visade det inte för någon. Det värsta är att vi var vänner innan vi blev tillsammans och jag brukade prata med han om sånt här. och han fick mig alltid att bli gladare. Så nu när han är borta känns det extra jobbigt.

                              Usch vad deprimerande jag låter. Ska försöka vara gladare nästa gång :)